Man hade nätt och jämnt landat på Berlins flygplats då man möttes av en kraftfull wurstighet. Två meter idiot som trängde sig före i kön till hissen med fru och barn och packning, som stirrade argt och pratade högt på tyska, tills han drog till med ett "Strange ladies" innan hissdörrarna stängdes och hans obehagliga gestalt försvann. Och man hann inte kunde inte kontra med någonting wurstigt tillbaka, stunden passerad, det tyska vokabuläret obefintligt. Förödmjukad tog man sitt skrymmande bagage med sig till ankomsthallen, bara för att inse att tyska bankomater generellt föredrar leksakskort av typen Maestro och inte svenska Visa-varianter.
När pengar tillslut var funna gick man ut i ett tyskt oktober som kändes som ett svenskt juni. En lång bussresa och två snordyra klementiner senare begav man sig mot det temporära hemmet i Kreuzberg. En 90cm extramadrass, skavfötterssovande, utmärkt baby, mindre utmärkt man, och fyra dagar passerade, och sedan var det dags att byta läger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar