Bitte, danke, gracias!

Här i Berlin verkar det vara andraspråk som är den stora grejen. Då menar jag inte vilket andraspråk som helst. Det ska vara spanska, möjligtvis engelska. Men helst Spanska, Español eller Spanisch.

Detta märktes extra mycket då vi förr veckan begav oss av till Dresden för att hälsa på en vän från Chile. Hon tog emot oss i sitt hem, lagade mat åt oss, försedde oss med bekväma sovplatser och bjöd med oss på utflyttningsfest. Väl på festen upptäcktes det snabbt att varannan person kunde spanska. Då undrar man ju hur det i all världen kommer sig att just spanskan blivit så stor i detta landet. Kan det vara de vackra damerna, de förtjusande pojkarna eller den helt annorlunda kulturen? Hur det än må vara spenderades alltså kvällen i spanskans tecken. När vi sedan är på väg bort från festen och lugnt spatserar runt på en gata hör vi de repente en motorcykel bakom oss. När vi sedan förskräckt hoppar åt sidan ser vi hur cykeln och föraren i fråga sladdar ner längst gatan och stannar tillslut i horizentalt läge. Föraren gick skärrad och med ett upprivet blodigt byxben därifrån och vi spatserade vidare mot nattklubben. Så slutet gott allting gott antar jag.
Danke, bitte, gracias, vi hör snart igen!

Korvfasoner och sådant där

Man hade nätt och jämnt landat på Berlins flygplats då man möttes av en kraftfull wurstighet. Två meter idiot som trängde sig före i kön till hissen med fru och barn och packning, som stirrade argt och pratade högt på tyska, tills han drog till med ett "Strange ladies" innan hissdörrarna stängdes och hans obehagliga gestalt försvann. Och man hann inte kunde inte kontra med någonting wurstigt tillbaka, stunden passerad, det tyska vokabuläret obefintligt. Förödmjukad tog man sitt skrymmande bagage med sig till ankomsthallen, bara för att inse att tyska bankomater generellt föredrar leksakskort av typen Maestro och inte svenska Visa-varianter.

När pengar tillslut var funna gick man ut i ett tyskt oktober som kändes som ett svenskt juni. En lång bussresa och två snordyra klementiner senare begav man sig mot det temporära hemmet i Kreuzberg. En 90cm extramadrass, skavfötterssovande, utmärkt baby, mindre utmärkt man, och fyra dagar passerade, och sedan var det dags att byta läger.